På 1960 talet gav forskning med bakgrund i inläringspsykologi grund till optimism. En av pionärerna var den norskamerikanska forskaren Ole Ivar Lövås vid University of Los Angeles (UCLA). År 1973 publiserade Lövås en studie som visade att många barn i studien förbättrade sin fungering inom bland annat språk och självständighet. Under 1970-1980 blev en rad experimentella studier – av mindre omfång, publicerade av flera forsknings team. Fokus blev satt på enkla beteenden bland andra: språkförståelse, vokal imitation, namngivning av objekt och handlingar, imitation av rörelser och diskrimineringsinlärning av abstrakta begrepp.
Professor Lövås drog nytta av dessa studier och sammanfattade dom til et helhetlig program. Han genomförde så en långtidsstudie som publiserades 1987. Centralt i studien var at:
A) Barnen mottog minimum 40 h 1:1 träning i veckan.
B) Interventionen startades innan barnen hade fyllt fyra år.
C) Alla viktiga personer i barnets liv undervisades i hur de skulle träna barnet.
D) Träningen tog plats i alla miljöer viktiga för barnet och dess familj.
E) Alla sidor av barnets fungering inkluderades i tilltaget.
F) Interventionen bestod av metoder som utvecklats inom modern beteendeanalys.
Resultatet av det arbetet gav stor grund til optimism. Resultaterna visade att 47 % av barnen, som hade fått behandlingen uppnådde normal och ålderstypisk intellektuell funktion det året de nådde skolpliktig ålder. De kunde följa vanlig undervisning utan extra åtgärder.
Dock visade det sig att 10 % av barnen inte kunde tillgodogöra sig träningen. Det visade sig också att dessa barn ej heller kunde tillgodogöra sig andra metoder. Tyvärr förefaller det idag, att man inte kan hjälpa 10% av barnen.
Det måste också understrykas att när barn i en kontrollgrupp bara fick tio timmars intensiv behandling per vecka, så var det ingen som nådde normal intellektuel nivå under undersökningsperioden. Slutsats: “lite” intensiv inlärning bör inte rekommenderas barn med autism om man vill ha maximal effekt.
Det interventionsprogram som professor Lövås genomförde var så specialicerad, at professor Lövås skrev i sin vetenskapliga artikel från 1987: ” It is unlikely that a therapist or investigator could replicate our treatment program for the experimental group without prior extensive theoretical and supervised practical experience in one – to -one behavioral treatment with developmentally diabled clients as described here and without demonstrated effectiveness in teaching complex behavioral repertoires as in imitative behavior and abstract language”.
Professor Lövås arbetade intensivt och aktivt för att träningen skulle spridas till andra orter än Los Angeles. Han tog initativ till att starta s.k. ”Multisite replication study” d.v.s systematisk uppföljning byggd på hans arbeten i Kalifornien.
a prefer website
